carolinergustafsson

1
2
3
eller fler ?????

Barn alltså. Har vart jättevelig i det där med att ge Liah ett syskon. OM man skulle skaffa ett barn till. När är det lägligt i förhållande till den förstföddes ålder och mognad? Skulle jag ha tiden, orken, tålamodet eller ens viljan till att ha fler? Hur skulle ett barn till påverka relationen mellan mig och min man? Egentid, gemensamtid, barnfritt och makesfritt, 1-barnsfritt ... hur fördelar man tiden, om man ens kan fördela den.

Hur mysigt det än skulle vara med en Gustafsson-mini till i hemmet så nej. Jag har de sista dagarna njutit av att få skämma bort min dotter. Bara ha ögon för henne, ge henne min fulla uppmärksamhet och bara samspela hon och jag. Syskon i all ära och allt vad det innebär - fördelar och vinster i det sociala och dyl. Men likväl som det finns fördelar så finns det nackdelar. Jag motsäger inga av dom. Det jag argumenterar, eller nej det gör jag inte heller. Jag blottar mina tankar. Oavsett vad som väger tyngst av alla argument, för eller emot så kan jag inte vara mer motståndskraftig till syskon än jag är just nu. Och då syfter jag på mitt liv och min tillvaro och mitt NU. Vi har alla förutsättningar för att skaffa en till. Men nej!!! Liah är det bästa i min värld. Trots sitt hjärtfel så är hon perfekt. Hon sover nätterna igenom, har alltid gjort. Fram tills dagisinskolningen sov hon till 09.00/09.30. Har inte vart ett gnälligt barn, eller jobbigt på något sätt.

Jag tillhör tydligen ett konstigt släkte. För jag läser lite varstans att det är en styrka att säga att man blir trött på sitt barn. Att barn är jobbiga och att alla föräldrar tycker att deras barn är så jobbiga att de vill lämna bort dom ibland. OCH har man inte känt så som förälder någon gång - ja då har man inte vart tillräckligt med sitt barn eller så vågar man inte yttra det - men känt det det har minsann alla gjort! FEL FEL FEL!!!
Jag är långt ifrån perfekt, jag vill inte måla upp mig som någon finare än alla andra än mindre bättre. MEN jag har aldrig känt så!!! Kanske är det fel på mig, men jag har aldrig känt så. Det närmsta jag kommit har nog varit förtvivlan över att inte förstå mitt barn. Men då är det ju situationen som är svår, inte barnet som är jobbigt. Alla barn vill få sina behov tillfredsställda. Olika barn, olika snabbt. Och barnen blir det olika snabbt beroende på hur fort föräldrarna agerar/försöker agera/lyckas klura ut behovet. Kanske så att jag haft tur att klura ut behovet innan jag ansett mitt barn jobbigt. Eller så har jag haft ett lätt barn som vart tydlig i sina signaler och visat när hon vart understimulerad, trött eller hungring.

Jag beundrar dom som har fler barn än ett. OM dom lyckas se båda/alla sina barn precis lika mycket, ge dom lika mycket stimuli och feedback, ge dom verktyg och trygghet för livet. Men vilket som så känns det som att jag lever i nuet och i mitt liv just nu finns det bara viljan till att bara få vara med Liah. Lära känna henne som person. Ta del av alla henns framteg och erövringar, såväl stora som små. Sen skulle det inte vara för min skull jag skulle skaffa ett till OM det skulle hända. Nej då skulle det vara för att ge henne ett syskon. Och den andledningen är för mig såå torr. Nej, ska vi ha fler så ska det vara för att vi vill det, inte för att Liah ska få en lekkompis. Bara för att man har syskon behöver man inte umgås med dom. Lika barn leka bäst sägs det ju. Och syskon är inte alltid lika så det kanske inte blir det där idyllen sen ändå - folk flyttar, dör, blir osams och gud vet vad...så då kanske man inte har så stort utbyte av varann som syskon ändå!?

Så känner jag nu - om några veckor/månader/år kanske läget känns annorlunda. Men just nu är det Liah jag vill ge allt....

Hur tänkte ni när ni valde hur många barn ni skulle ha/inte ha?


::::

Sen vill jag passa på att påminna alla om att Februari närmar sig. Vilket innebär? JO att februari är hjärtebarnens-månad. Så håll koll på vart du kan köpa pins, reflexer, nallar och band - stödj hjärtebarnen. Stötta forskningen så att fler barnhjärtan får fortsätta slå!!