allt händer av en anledning
När jag och Niklas gifte oss för snart ett år sedan, så lovade vi : att dela glädje och sorg och vara varandra trogna tills döden skiljer oss åt. Denna helg har bestått av en hel del sorg som vi har delat men även hanterat olika. Men helgen har även gjort oss starkare och fört oss närmare varandra.
När Liah föddes gick vi igenom en prövning; vi fick ett underbart barn med hjärtfel och allt vad det innebär. Sjukhusvistelse (neo), alla läkarbesök (barnkardiologen & bvc), prover, tester, beslut och utlåtanden. Men vi blev bara starkare av det, som individer och som par & familj. Med denna erfarenhet i ryggsäcken och (fortfarande) som vardag kändes helgens händelse hanterbar. Många vet och många vet inte. Jag har velat fram och tillbaka om jag ska berätta. Men det är lite som självterapi. Det är en sorg och det är ledsamt att berätta om. Men för mig ett sätt att försöka få omgivningen att förstå att om jag har en dålig dag, kanske det har med känslor gällande detta att göra. Jag är inte en känslosam person utåt, nej jag gråter bara i närhet av de få jag känner mig trygg med. Men jag är otroligt känslig och gråter ofta av rädsla för/över Liahs situation - min dotter är mitt allt. Och det jag är känslosam över nu efter helgens besked och handling är tankarna över att framtiden inte blir som man drömt om, att det tänkta inte blir av osv. Att min mage återgår till "mindre" medan andras magar växer. Eldprovet blir imorgon. När det är dags att möte skolbarnen igen. Behöva förklara för dom som frågar - OM någon frågar, vart min växande mage är... hur kommer jag reagera när jag berättar att barnet i magen inte finns längre. Jag vet att jag kommer kunna förklara ärligt och pedagogiskt på deras frågor - OM det kommer några frågor. Och det är okej och gråta, jag vet. Det är ju knappt att man förstår det själv, jag var gravid i 14.e veckan i fredags förmiddag...vid lunch fick jag se den lilla på ultraljud vars hjärta inte slog och armar och ben var obefintliga och på lördagkvällen fanns den inte ens inuti min kropp längre. Det har gått fort men det jobbiga är inte den psykiska delen. Nej, det är den fysiska...att ständigt bli påmind varje toalettbesök. Att få missfall är inget ovanligt. Men det är en sådan grej som händer andra - inte en själv. Nu har det hänt oss, det känns jobbigt. Men vi går stärkta ur detta och vill passa på att tacka omgivningen för fina sms och omtänksamma meddelanden och samtal - TACK. Jag försöker tänka - Allt händer av en anledning.....
Jag vill inte ha några tyckasyndommeddelande eller kommentarer...
jag skrev för min skull och det är det viktiga // C
